Minnesteknikernas spontana ordning

De japanska kanjitecknen, ursprungligen hämtade från Kina, vittnar om sitt ursprung som minnestekniker. Olika delsegment har använts för att ömsom påminna om ett visst uttal, ömsom för att bygga upp en betydelse genom rebusliknande former. Man slås av avsaknaden av övergripande logik och systematik, men också av den logik som ändå finns i små delar.

Mitt minnessystem för kanji bygger delvis på platser. När jag skapade systemet hade jag ganska ytliga kunskaper i minnesteknik, och högg helt enkelt till med olika platser jag kände till. Någon plats blev till och med helt fiktiv (Ankeborg) och tanken slog mig aldrig att ordna platserna efter något logiskt system. Jag hade fullt upp med att utforma logiken i grundsystemet för att tänka på sådant. Varje plats motsvarar en läsning, exempel: SAI = Paris. KA = San Francisco. KAN = Stadsbiblioteket i Göteborg.
Nu, flera år senare, när jag fortsätter med japansk memorering, slås jag alltså av att jag aldrig tänkte på att ordna platserna så att snarlika ljud ligger på närliggande platser. Det hade varit så mycket lättare att fylla ljudrymden med olika välbekanta platser, snarare än avlägsna reseminnen. Så när jag får tillfälle att ”renskriva” systemet för att lära ut det till andra, så kommer systemet att göras om i enlighet med detta.

Då kan man observera skillnaden mellan spontan ordning, när som i detta fall minnesplatser väljs efter behov, och en mer rationell ordning, när man sätter sig ned och skapar ett bättre system i ljuset av tidigare erfarenheter. Processen tar emellertid aldrig slut: Vilken som helst rationell ordning kommer visa sig ofullständig, när erfarenheterna växer och blir fler, och då är det återigen den spontana ordningen som styr.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , . Bookmark the permalink.