Jane Magnusson recenserar vampyrfilmen Eclipse i DN och retar sig på protagonisten Bellas velighet och osäkerhet. Vilket ideal är det i vår tid, tycks hon mena. Så kommer hon på något som gör att dimman skingras: ”inser plötsligthur det ligger till. Dagens tonårstjejer är mer utsatta än de var på min tid. När höga polischefer anklagas för våldtäkt på småflickor räcker det inte med vanlig medelklasstrygghet. Man vill som Bella ha en gigantisk beskyddande varulv på höger sida och en mäktig vampyr på vänster. Identifikationen med Bella handlar inteom att hon är mesig, utan om att hon är utsatt. Äntligen förstår jag detta enorma vampyrprojekt.” /(Mina markeringar.)
Orden ”plötsligt” och ”äntligen” är särskilt intressanta. Skribenten ersätter en tidigare otillräcklig förståelse (att identifikationen skulle bero på Bellas mesighet), med en annan förståelse, som ger en bättre bild, nämligen att Bella istället är utsatt. Detta perspektivbyte sker fort (plötsligt) och resulterar i den klassiska känslan av lättnad när något svårbegripligt blir klart. Samma känsla fås även när något man tycker sig förstå, men ser som dåligt, efter en ny förståelse upplevs som normalt eller rentav gott. Bellas mesighet är förstås inte god, men i den nya förklaringsmodell som Magnusson använder blir den en förnuftig och naturlig reaktion på ett annat mycket värre missförhållande.
Äntligen förstår hon, och det kan mycket väl vara en korrekt modell. Men hur vet man? En intressant sak med förståelsefenomentet är att det fyller sin emotionella funktion oavsett om förståelsen är sann eller ej. Förståelse är – bland annat – att kunna göra en mental modell av ett fenomen på så sätt att det låter sig förutsägas och beskrivas. Det skänker en grad av kontroll över fenomenen, tillvaron.
Så hur ska man veta om en förståelse är sann eller om det är en missförståelse, ett missförstånd? Finns det något element i förståelsen som sådan som skvallrar om dess natur?